lördag 23 december 2017

Julfrid

Julfriden sänker sig och jag sänker mig i soffan med min Kindle. Känslan när man har pysslat klart (trots att mitt pyssel inte är särskilt avancerat) och dessutom har en ny soffa att sträcka ut sig i, en bra bok på Kindlen och så småningom något gott att plocka i sig, ni vet, den känslan. Julen är min favorithögtid. Det är tillåtet att läsa böcker i (hoppeligen en ny) pyjamas hela dagen lång, äta choklad och titta på någon mysig film kanske. Att få umgås med nära och kära, det är livet. Samtidigt slås jag av hur priviligerad jag är som får ha det så här bra. Jag är tacksam över min familj, över att vi får vara tillsammans. Alla har det inte så bra och därför har vi under de senaste åren skänkt en slant till välgörande ändamål i stället för att skicka julkort.

Jag önskar er alla en fridfull Jul!

onsdag 13 december 2017

Blackmoore av Julianne Donaldson

Vindpinade heder, klosterruiner, hemliga gångar, svallande hav och det gamla ståtliga huset Blackmoore bildar ramarna för Julianne Donaldsons andra bok som heter just Blackmoore. Förväntningarna efter Edenbrooke var höga.

Kate har bestämt sig för att aldrig gifta sig. Hon är en orolig själ och drömmer om att resa till Indien tillsammans med sin faster Charlotte. Kates mor motsätter sig resan men går till slut med på att Kate får resa om hon får tre män att fria till henne. Fast besluten att lyckas med sitt uppdrag reser hon till barndomsvännen Henrys vackra Blackmoore. Den vackra omgivningen får ändå Kates ambitioner att vackla.

Boken utspelar sig på 1820-talet och har alla ingredienser som man kan förvänta sig. Dramatik, romantik och svallande, om än förtryckta, känslor förtrollar och fängslar. Det är förutsägbart men det gör inget. Det ska det vara i en historisk romance bok som denna. Allt annat hade blivit en besvikelse. En verklighetsflykt från den mörka vintertiden, en flykt in i romantikens dramatiska virvlar. Precis vad jag behövde då vintertröttheten är som värst.

Tack till Louise Bäckelin förlag för boken!

söndag 3 december 2017

Just nu ... 1. advent

Veckorna rullar på och det är grått och mörkt ute. Idag firar vi första advent, om bara tre veckor är det julafton! Kör med en gammal klassisk just nu enkät. Häng på om du vill! Den här hittade jag för en vecka sedan hos Eli.

Vid sängen: Smugglaren av Jan-Erik Fjell. Del två i serien om Anton Brekke. Gillade första delen och den här håller också måttet.
På soffbordet: Ligger just nu Kindlen och på den har jag My husbands wife av Jane Corry. En tvistig historia om lögner, livet och med komplexa personligheter. Håller på att byggas upp till något riktigt obehagligt har jag på känn.
På läsplattan: Ja, som ovan då. På plattan väntar också Little fires everywhere av Celeste Ng. Den boken fångade mitt intresse då jag av en händelse klickade omkring inne på Amazon, ni vet så där som när man helt oskyldigt bara går in i bokhandeln då man väntar på att bussen ska gå. Boken beskrivs i alla fall av John Green som "troligtvis den bästa roman jag läst i år", så visst måste väl den boken få en chans?
På jobbet: Läser bara patientjournaler på jobbet. 
I öronen: Påbörjade Jo Nesbös Törst i torsdags då jag gick från jobbet. Storytel är suveränt då man vill växla mellan att läsa och lyssna!
Bokklubbsbok: Jag är inte med i någon bokklubb. Jag blir stressad av tvångsläsning och har kommit fram till att bokklubbar inte är något för mig. Fast jag skulle gärna vara med i en bokklubb där vi läser bara det jag vill... Får säkert många medlemmar i den klubben!
Borde jag läsa ut: De böcker jag har på hälft, se ovan. Tror inte att jag har någon gammal bok som blivit åsidosatt.
Borde jag påbörja: Hela högen med recensionsexemplar jag har fått. De flesta har bara skickats till mig utan att jag bett om dem. Bland dem finns flera som jag verkligen skulle vilja läsa. Tur att det snart blir jul och lite läsledigt!
Längtar jag efter att få läsa: Jag har förhandsbeställt både Elly Griffiths och Jane Harpers kommande böcker. Elly Griffiths 10. bok om Ruth Galloway kommer 8. februari och Janes bok kommer 6. februari. Båda ploppar ner i Kindlen då det beger sig. De är böcker som går förbi alla andra böcker som just då råkar vara på hälft.
3 andra böcker i min TBR-hög: Den goda dottern av Karin Slaughter, De saknade av Thomas Rydahl och Den röda adressboken av Sofia Lundberg.

måndag 20 november 2017

Crimetime G....oodbye

Crimetime Gotland tar Bokmässan i Göteborg till ny samarbetspartner och hela festivalen flyttar till Göteborg. Det är Bonnierförlagen och Bomässan som gemensamt ska driva Crimetime. "Med Bokmässan som medarrangör och mötesplats kan Crimetime erbjudas till än fler läsare, lyssnare, författare och branschaktörer" läser jag på Bonnierförlagens hemsida idag. Samtidigt byter festivalen namn till Crimetime Göteborg.

Min första reaktion på nyheten var bestörtning. Jag har svårt att föreställa mig att man i Göteborg kan skapa en liknande miljö som den i Visby. Bokmässan är så massiv redan nu att jag är rädd för att Crimetime festivalen ska drunkna i massan. 

Det jag gillade mest med Crimetime Gotland var intimiteten, miljön som bjöd till samtal och möten. Visbys trånga gränder där man kunde spana in författare och bokbloggarkolleger var den perfekta kulissen för en deckarfestival. Kan Göteborg leva upp till det? Jag har varit på Bokmässan några gånger och har rätt så snabbt blivit utmattad av att det är så stort. Jag har haft problem med att hitta till seminarier som intresserar mig ur det enorma utbudet. Mässgolvet har jag älskat, tro inte att jag ratar bokmässan! På Crimetime slukade jag alla seminarier jag hann på. Utrymmena var passligt stora, man kom tillräckligt nära författarna och samtalen. 

Nej, min första reaktion över nyheten är inte positiv. Hoppas ändå att Crimetime inte bara smälter in i den stora mässan utan får sitt eget rum och bibehåller något av karaktären som byggts upp under de tre år som festivalen ordnats. Det återstår att se hurudant utrymme Crimetime får på Bokmässan. Jag måste nog smälta nyheten ännu ett tag och i något skede besluta om jag ska delta nästa år eller inte.


söndag 5 november 2017

Mannen som sökte sin skugga av David Lagercrantz

Bild från Adlibris
Den femte boken i Millenium-serien är betydligt mer bearbetad än förra delen. I Mannen som sökte sin skugga känns handlingen genomtänkt, intressant och ganska obehaglig.

Lisbeth Salander avtjänar ett kortare straff på kvinnofängelset Flodberga. Hon försöker hålla låg profil men kan inte låta bli att blanda sig i när hon upptäcker att en fånge behandlas orättvist av fängelsets härskare Benito. Holger Palmgren besöker Lisbeth i fängelset efter att han fått tag på dokument som avslöjar grymma myndighetsövergrepp i Lisbeths barndom. Lisbeth ber Mikael Blomqvist om hjälp med att reda ut övergreppen och händelserna och spåren leder dem till forskning som spårat ut. Samtidigt tycks de som skrapar på ytan av forskningen sväva i stor fara.

Historien är spännande och riktigt väl skriven. Jag är glad över att boken inte genomsyras av den totala våldsamhet som vi är vana med från tidigare böcker trots att det nog finns en hel del våld i den här boken också. Historien är väl genomtänkt och temat är obehagligt. Boken är lättläst, en bladvändare. Jag hoppas att David Lagercrantz fortsätter spinna vidare med Lisbeth och Mikael och de andra bekanta karaktärerna.

fredag 3 november 2017

Bloggtorka

Bloggtorkan här är just nu total. Kommer inte på en enda sak att skriva om. Återkommer bara inspirationen infinner sig. Den är kanske bakom hörnet?

fredag 13 oktober 2017

Semesterläsning

I morgon reser vi till Singapore. 12 timmars flyg betyder lästid de luxe. Den stora frågan är vilka böcker ska man packa ner? Jag har velat fram och tillbaka i ett par veckor nu men nu tror jag att jag har bestämt mig. Det blir Shari Lapenas The couple next door och Sophie Kinsellas My (not so) perfect life i pappersformat och på Kindlen följer My husband's wife av Jane Corry med. Kindlen blir flygplansläsning, eftersom vi flyger på natten och det finns risk för att belysningen i planet inte är helt på max då jag känner för att läsa. Vid poolen fungerar pappersböcker igen utmärkt. Så ska jag också ladda ner Jo Nesbös Polis offline på mobilen så jag kan fortsätta läsa eller lyssna på den. Ja, så ska ju guideboken med så klart.

Det har varit intensiva veckor på jobbet, både fysiskt och psykiskt så denna semester kommer verkligen lämpligt. Jag ser fram emot tryckande hetta, fantastiska vyer, poolhäng och en massa turistande. Så lär det ska finnas en otrolig bokhandel också. I like!

Har du varit till Singapore? Dela gärna med dig av ditt bästa tips!

måndag 9 oktober 2017

Lässvacka

Det verkar som om jag är inne i någon sorts lässvacka. Jag läser nog varje dag men tycks inte komma någon vart i böckerna. En liten ljusning såg jag ändå idag då jag var nära att missa min hållplats på väg till jobbet med bussen på morgonen. Med tanke på att bussen startade kl 6.00, jag inte somnade under färden (som räcker nästan en timme) och att jag fick rusa upp för att hinna stiga av tycker jag att det är ett gott tecken. Ett tecken på att en bok intresserar och fängslar. Vilken bok det är? Jo, Polis av Jo Nesbö. Det kanske är så att det ska till att vara Jo Nesbö för att få tillbaka läsglädjen? Dessutom måste jag ropa ut hur prima jag tycker att det är då man i Storytel kan läsa och lyssna, bara fortsätta där man blev. Då kan man ju lyssna medan man går till bussen och läsa när man sitter i bussen. Utmärkt!

söndag 24 september 2017

Döden ingen ser av Anne-Marie Schjetlein

Bild från förlaget
Operationssjuksköterskan Anne-Marie Schjetlein kanske snart kan sluta sitt dagsjobb och ägna sig åt skrivande på heltid. Då den tredje boken kommit ut och fått lysande recensioner kan man nog börja tala om en etablerad författare.

Döden ingen ser är den tredje boken om kirurgen Andreas Nylund. Vi har fått träffa de flesta karaktärerna i de tidigare böckerna. Andreas tycks inte bli av med sitt förflutna men det verkar som om en lite vändning ändå är på gång.

Den allt mer pressade arbetssituationen har lett till flera vårdfel. Dessa vårdfel mörkläggs och slutligen leder de till att flera personer dör. Mycket mer än så kan man inte säga om handlingen utan att spoila.

Som sjuksköterska gillar jag att läsa böcker som utspelar sig i sjukhusmiljö. Det är bekant och hemtamt. Det finns ändå en liten risk att man blir besviken, att ens förväntningar blir för höga. Jag blir ändå inte det, trots att jag hade önskat att handlingen lite mer cirklade kring Lex Maria anmälningarna. Nu blev de lite på sidan om. Bokens handling och händelser kompenserar ändå detta. Det tar ordentligt fart i den sista tredjedelen och då kan jag inte lägga boken ifrån mig.

Summa summarum kan man säga att Anne-Marie Schjetleins böcker är medryckande deckare utan att vara alltför blodiga. Det händer hemska saker men den lite känslige läsaren kan gott och väl läsa hennes böcker. Den psykologiska spänningen byggs upp an efter för att kulminera i en explosion på slutet.

Tack till Bokfabriken för läsexemplaret!

måndag 18 september 2017

Den tiden på året och Emelie Schepp till Finland


Bild från fb-avenemanget

Facebookflödet fylls av inlägg där förlagen visar sina boklådor inför bokmässan och fellow bokbloggare planerar bloggmiddagar och träffar. Författare presenterar sina monterprogram och seminarier. Det är just då man undrar varför i hela vida världen man inte själv är på väg till Göteborg  om en dryg vecka. Då man slår fast höstens program känns det som ett förnuftigt beslut att inte åka till bokmässan men nu förstår jag inte alls mitt resonemang. Jag vet inte om sociala media gör situationen bättre eller sämre.

Lite kan jag lindra min mässlängtan inkommande onsdag då det på Akademiska bokhandeln i Helsingfors ordnas en Deckarlandskamp mellan Sverige och Finland. På scenen står Emelie Schepp, Eva Frantz och Max Seeck. Emelie är aktuell i Finland med sin andra bok som kommer ut på finska. Kul att hon vill komma och lansera också den här! Jag har precis tipsat två av mina arbetskamrater att läsa hennes böcker och båda gillar dem! Eva Frantz bok Blå villan kom ut på både finska och svenska samtidigt, ett bra drag av förlaget. Max Seeck har jag inte läst, men i den finska fb-deckargruppen är hans böcker omtyckta. Kanske man borde läsa en bok på finska också detta år?

onsdag 6 september 2017

Hjärtslaget i Rosengädda av Emma Hamberg

Bild från förlaget
Länge, länge har jag väntat på en ny Rosengädda-bok. Då jag äntligen fick den i min hand släppte jag allt annat och bara sträckläste. Jag skrattade, grät lite och myste om vartannat. Emma Hamberg gjorde det igen. Boken är en fullpott, liksom de övriga böckerna i serien om Rosengädda också har varit.

Vi får träffa Tessan, Farbod och Marta och alla andra gamla bekanta. Bror och Flatan flyttar in i stationshuset då de båda drabbats av hjärtesorg. Tessans restaurang är stängd för reparation efter att det regnat in i den och hon har inte riktigt hittat sin uppgift i samhället Rosengädda som nuförtiden blomstrar. Hjärtesorger blandas med övergivenhetskänslor och det blir ett litet kaos, ett kaos i bästa Rosengäddastil.

Det går inte att inte älska Rosengädda. Alla underbara människor som får vara precis dem de är. Jag är helt varm i hjärtat medan jag läser och det enda som grumlar läsningen är vetskapen om att detta är sista boken i serien. Vi kommer inte att återvända till Rosengädda. Alla borde läsa böckerna om Rosengädda. Trots sin komiska stil finns det ett viktigt budskap i böckerna, ett budskap som vi allra minst i dagens samhälle behöver ta till oss. Varje människa är viktig och ska accepteras som den hen är. Och kärlek och acceptans kan göra under.

Tack till Emma Hamberg för Rosengädda-serien och till Piratförlaget för att ni gett ut böckerna. Tack också för recensionsexemplaret!

söndag 3 september 2017

Angivaren av Jan-Erik Fjell

Bild från förlaget
Norges nya Jo Nesbø har det sagts om Jan-Erik Fjell. Och visst kan jag hålla med om att det finns vissa likheter. Jag är nog inte riktigt redo att ropa ut det budskapet över hustaken, det är stora stövlar att stiga i. Förstå mig rätt, Angivaren är bra, har en intressant historia med två historier som man anar att ska flätas samman. Det tar en stund innan det händer, men då det börjar närma sig upplösningen blir det riktigt spännande.

Anton Brekke från kriminalpolisen kallas till Fredrikstad för att utreda mordet på Norges rikaste man. Mordet ser ut att ha ekonomiskt motiv bakom sig men det visar sig snart att den tråden inte leder någon vart. I stället visar ledtrådarna till New York och händelser från 1960-talet. Anton tampas med sitt spelberoende och försöker hålla sig flytande. Han tar den unga polisaspiranten Magnus under sina vingars beskydd och tillsammans nystar de sakta men säkert upp trådarna.

Jan-Erik Fjell lyckas bra med sin deckardebut, både med själva historien och karaktärerna. Jag blir sugen på att läsa del två, Smugglaren, som kommer ut nu i september. Boken är inte rå och överdrivet våldsam, vilket ger den pluspoäng.

Tack till Harper CollinsNordic för recensionsexemplaret!

onsdag 30 augusti 2017

Vad heter ångest på spanska av Michaela von Kügelgen

Bild från Förlaget
Jag är riktigt glad över den finlandssvenska utgivningen den här hösten. Först var det Eva Frantz lyckade tvåa och nu Michaela von Kügelgens debutbok Vad heter ångest på spanska. Båda böckerna håller internationell standard.

25 år gamla Erika är nyutexaminerad jurist och har en sambo och egentligen allt man kan önska sig. Ändå känner hon sig inte nöjd med tillvaron. Förhållandet havererar och hon reser till Ecuador för att komma ifrån allt som fallit över henne därhemma. Resan blir inte vad hon tänkt sig och det visar sig vara svårt att fly känslorna och tankarna.

Jag har lite i smyg följt med författarens skrivprocess på hennes blogg kuggeskriver. Jag gillar språket, miljöbeskrivningarna och att det fanns såpass olika karaktärer i boken (trots att jag kanske inte helt fullt ut älskar dem alla). Erika råkar ut för en hel del under sin resa och till en viss del kan jag känna igen mig själv då jag som 22-åring for iväg för att jobba till London. Min tid där kan inte alls jämföras med Erikas men jag känner igen tankarna och funderingarna. Jag hade ingen kris men visst tyckte man att man var odödlig och klarade av vad som helst.

Boken är lättläst och man läser den snabbt. Det känns som om den var riktad till lite yngre läsare men en 40+:are njöt också av den. En riktigt bra debut med ett synnerligen snyggt omslag.

Tack till Förlaget för recensionsexemplaret!

söndag 27 augusti 2017

Tapaamisessa Emelie Schepp

Elokuun alussa kävin Gotlannissa, Crimetime Gotland dekkarifestivaaleilla. Siellä minulla oli ilo ja kunnia saada juttutuokio Emelie Scheppin kanssa, yksi Ruotsin johtavista dekkarikirjailijoista. Kirjoitin jutun tapaamisesta ja Emelie kysyi voisinko kääntää sen myös suomeksi. Siksi tässä kerrankin teksti suomeksi minun blogissani. Pyydän etukäteen anteeksi kielioppivirheitä. Teksti on vapaasti käännetty, ei ihan sana sanalta.

Emelie Sheppiltä on näinä päivinä Ruotsissa julkaistu neljäs kirja syyttäjä Jana Bertzeliuksesta. Suomeksi on julkaistu ensimmäinen kirja, Ikuisesti merkitty ja toinen, Valkoiset jäljet julkaistaan syyskuussa.

Olen jo muutaman kerran aikaisemmin tavannut Emelie Scheppin ja joka kerta hämmästyn siitä miten mukava ihminen hän on ja miten helppo hänen kanssa on jutella. Tuntuu vähän siltä että tunnen hänet. Juttelimme niitä näitä ennenkuin tulimme aiheeseen kirjoittaminen ja kirjat syyttäjä Jana Berzeliuksesta.

Emelie kustansi ensimmäisen julkaisunsa itse. Kirja Ikuisesti merkitty (Märkta för livet) tavoitti suuren suosion ja pian kustantamo nappasi Emelien. Tänään hän on suuren kansainvälisen kustantamon Harper Collinsin kirjailija. Emelie on kirjoittamisessaan turvallinen ja tietää mitä haluaa mutta toteaa että kustantamon tiimistä on suuri apu. Vaikka on hyvä olla nöyrä ehdotuksille on kirjailijalla kuitenkin viimeinen sana jotta kirjasta tulisi mahdollisimman hyvä. Kannattaa kuitenkin luottaa vaistoonsa.

Tällä hetkellä Emeliellä on sopimus kustantamon kanssa kuudesta kirjasta mutta ilokseni Emelie kertoi että hänellä on useampi tarina sisällään. Toivottavasti hän saa sopimuksen myös jatko-osille. Luulisin että se ei ole ongelma! Emeliellä on perustarina Janasta selvillä itsellään, mutta ei ole hahmotellut paperille mitä tulee tapahtumaan missäkin kirjassa, koska hän ei vielä tiedä kuinka monta kirjaa Janasta tulevaisuudessa tulee. Tämän takia tapahtumat kehittyvät sitä mukaan kuin uusia kirjoja ilmestyy. Emelie tietää mihin asti hän haluaa päästää Janan joka kirjassa mutta kirjassahan on ne muutkin tapahtumat kuten rikos ja sen tutkinta joten on tärkeä pitää punainen lanka koko kirjan läpi, varsinkin kun on kyse sarjasta. ”Kaikkia hahmojahan ei voi murhata ja sitten aloittaa alusta” Emelie naurahtaa. On tärkeää että hahmot kehittyvät ja saavat haasteita jotka ratkotaan koko sarjan aikana tai sitten vain yhdessä kirjassa. Haasteellista on saada kaikki palikat paikalleen.

Emelie kertoi että on vaikeaa päästää kirjasta irti kun se lähetetään painettavksi. Kun kirjailija on uppoutunut kirjoittamiseen hän elää hahmojen kanssa ja tuntuu tyhjältä luopua heistä. Hahmot seuraavat Emelien uniin. Hän on useita kertoja nähnyt unta siitä miten hän itse tappelee, ominaisuus joka on todella kaukana Emelien luonteesta.

Kun juttelemme vapaa-ajasta ja perhe-elämästä Emelie sanoo että hän kokee että häenllä on sopivasti aikaa perheelle vaikka kirjoittaakin uutta kirjaa. Emelie kirjoittaa kotona kellarissa joten hän on kotona kun lapset tulevat koulusta. Hän kirjoittaa strukturoidusti 8–17 mutta muokkausvaiheessa työpäivät saattavat venyä jopa 20-tuntisiksi. Tämä vaihe kestää kuitenkin vain rajoitetun ajan joten Emeilen mielestä tämä ei ole ongelma. Kun kirja julkaistaan on toinen intensiivinen työvaihe joka tarkoittaa paljon matkustamista. Emelie pyrkii matkustamaan miehensä Henrikin kanssa ja heillä on hyvä verkko jotka huolehtivat parin lapsista matkojen aikana. Nämä matkat ja muut työtehtävät kirjan parissa kestävät rajallisen ajan ja Emelie tietää että kohta on taas enemmän aikaa perheelle. Kunnes kaikki alkaa taas alusta seuraavan kirjan kanssa. (Mielestäni tämä saisi tapahtua mahdollisimman pian)

Kirjailijana oleminen ei tarkoita ainoastaan kirjoittamista tänä päivänä. Asiaan kuuluu paljon julkisuutta. Samalla kirjailijan on tärkeää priorisoida kirjoitusaikaa jotta kaikki aika ei kulu muihin tehtäviin. Henrik on Emelielle suuri apu koska hän hallitsee Emelien kalenteria ja tapaamisia. Tämä vapauttaa Emelielle enemmän aikaa kirjoittamiseen.

Emelien mieletä ei ole raskasta olla julkinen henkilö. Hän nauttii tapaamisista lukijoiden kanssa ja haluaa pitää matalan kynnyksen heihin (meihin). Hänhän on vaan tavallinen ihminen, tavallinen lukija. Arvostan sitä että Emelie haluaa olla lukijoiden käytettävissä jotta jopa minä uskallan jutella hänen kanssaan. Emelie haluaa tavata ja jutella lukijoiden kanssa, ei vaan tunnin verran kirjoittaa allekirjoituksia kirjamessuilla. Mieluummin hän seisoo koko päivän messuilla ja juttelee ohikulkijoiden kanssa.

Kannattaa käydä tapaamassa Emelie kun hän tulee Suomeen syyskuun loppupuolella. Hän on lämminhenkinen, avoin ja sydämmellinen ja hän on oikeasti iloinen siitä että me luemme hänen kirjojaan.


Olen iloinen ja kiitollinen hetkestä jonka sain viettää Emelien ja hänen miehensä Henrikin kanssa. Olen tässä blogissani 21.8 julkaissut arvosteluni sarjan neljännestä kirjasta, Pappas pojke. Ellet ole vielä lukenut Emelien kirjoja, olet onnekas. Sinulla on nimittäin erittäin hyvä kirjasarja lukematta. Tiedät varmasti tunteen kun melkein toivoo että ei olisi vielä lukenut sarjaa ja saisi uppoutua siihen. Se tunne.

måndag 21 augusti 2017

Blå villan av Eva Frantz

Bild från förlaget
För ganska jämt ett år sedan debuterade Eva Frantz med feelgooddeckaren Sommarön. Den var bra, men lämnade lite att önska gällande intrigen och upplösningen. Nu ett år senare har författaren rättat till dessa brister.

Blå villan är en mysig deckare som utspelar sig i den lilla staden. Kommissarie Anna Glad får i uppgift att utreda brottet där den berömda lifestylebloggaren Becca blivit nedslagen i sitt hem. Hennes fem år gamla son Bruno hittas mitt på landsvägen av ett ungt par som är på väg hem från en fest, han har mitt i natten gått för att hitta hjälp när mamma ligger och sover och är kletig. Det visar sig att Becca har blivit hotad till livet i kommentarsfältet i sin blogg. Anna Glad letar efter ledtrådar tillsammans med kollegan Peter och försöker samtidigt få rätsida på sitt eget lite småtrista liv med en arbetslös sambo som bara spelar tv-spel dagarna i ända.

Blå Villan är en snäll deckare. Intrigen är riktigt skickligt upplagd och upplösningen får med råge godkänt. Eftersom Eva Frantz till vardags hörs i den ena finlandssvenska radiokanalen här i Finland så känns det som om jag känner henne. Jag läser boken med hennes röst, som om hon berättade för mig. Texten är genuint Evas, de små finurligheterna som man hör i hennes tal på radion känns också igen i boken. Det gillar jag. Jag gillar också karaktärerna i boken. Lilla Bruno som skildras precis som en femåring är. Och den lilla staden, lite sömnig stad med inte så mycket aktivitet, jag ser en viss liten stad framför mig. Jag gillar det vanliga, lugna lite så där finlandssvenska som boken genomsyras av. Anna Glad är en helt vanlig kvinna med vardagliga problem. Jag ser fram emot att följa henne i kommande böcker. För Blå villan är första delen om kommissarie Anna Glad står det på förlagets hemsida. Det utlovar ju flera böcker.

Tack till Schildts & Söderströms förlag för läsexemplaret!

Pappas pojke av Emelie Schepp

Jag har följt Emelie Schepps författarkarriär sedan hon på egenhand gav ut Märkta för livet. Jag har slukat alla böcker efter det, så även nu Pappas pojke. Jag fick ett förhandsexemplar från förlaget, ett exemplar som inte var slutgiltigt korrläst men jag lät inte de små skrivfelen störa mig. Boken kom i en fin låda med blommor som dekoration, en fin gest från förlaget.

Här kan du läsa vad boken handlar om. För varje bok som Emelie Schepp ger ut växer mina förväntningar och än har jag inte blivit besviken. Pappas pojke fångar mitt intresse från första sidan. Janas bakgrund har en avgörande roll i varje bok. Jag är glad över att det i den här boken inte går helt över styr med hennes inblandning och lagöverträdelserna blir inte alltför grova. Jana börjar också våga visa känslor, helt i rätt tid. Också kriminalinspektör Mia Bolander tar det lite mer lugnt i den här boken, trots att hon nog har sina eskapader och äventyr.

Emelie Schepp är en etablerad författare. Jag gläder mig över att hennes böcker håller måttet, att hon inte spårar ur och blir "kommersiell", vet ni vad jag menar? Att historien och intrigen är i huvudsak att personerna och deras liv och relationer inte tar över. Det är balans. Det är det som gör att böckerna är så bra. Det är uttänkt med eftertanke. Här tycker jag att Emelie Schepp är hästlängder före Camilla Läckberg och Sofie Sarenbrant till exempel. Jag riskerar väl få ilskna förläggare efter mig med detta uttalande, men det står jag för.

Det är sträckläsningsvarning över Pappas pojke. För mig blev det seriös sträckläsning där allt annat fick vänta. Historien är trovärdig och rapp, inget onödigt ältande. Bara sak och intrig från början till slut. Jag ser fram emot att se vilka utmaningar Jana Berzelius ställs inför i framtiden och vad vi ännu ska få veta om hennes bakgrund i kommande böcker. Må de bli många!

Tack till HarperCollins Nordic för läsexemplaret!

torsdag 17 augusti 2017

I samtal med Emelie Schepp


Under Crimetime Gotland hade jag förmånen att få ett samtal med Emelie Schepp. (Kolla in hemsidan, den är riktigt snygg) Varje gång jag träffar henne slås jag av hur trevlig hon är och hur lätt det är att prata med henne.  Vi har träffats några gånger nu så det känns som om jag känner Emelie lite grann. Vi pratade lite dittan och dattan innan vi kom in på hennes skrivande och böckerna om Jana.

Emelie var egenutgivare till först så där lades nog grunden för tryggheten i författarskapet. Hon känner sig trygg med Jana men tar också gärna hjälp i skrivandet, hjälp av förlaget, teamet bakom utgivningen för att boken ska bli så bra som möjligt. Men författaren har nog ändå alltid sista ordet och för Emelie är det magkänslan som styr hennes skrivande. Det gäller att våga lita på den.

Emelie har kontrakt på ytterligare två delar i serien om Jana Berzelius. Hon har ytterligare historier i huvudet så hon (och jag och många med mig) hoppas på att få kontrakt för ytterligare böcker. Det kommer nog inte att bli något problem! Emelie har grundhistorien om Jana klar för sig men har inte skissat upp precis vad som kommer att hända i vilken bok. I och med att hon inte vet hur många delar som kommer att ges ut så är inte planen helt klar. Därför utvecklas händelserna lite an efter. Emelie vet vart hon vill släppa Janas hand men så är det alla andra händelser i boken, brottet och utredningen, så det gäller att tänka efter och ha en röd tråd genom hela boken, speciellt när det gäller en serie. "Man kan ju inte ha död på alla karaktärer och sen börja om" säger Emelie och skrattar. Det är viktigt att karaktärerna utvecklas och vara med om utmaningar som man ska lösa genom hela seriens gång eller kanske bara bok för bok så det är en utmaning att få allt att stämma.

Emelie berättar att det är jobbigt att släppa boken då den ska skickas till tryck. Då man är inne i skrivprocessen lever man med karaktärerna och det känns tomt att vara tvungen att släppa dem. Karaktärerna finns med i Emelies drömmar, hon har upprepade gånger drömt att hon själv slåss när hon skriver böckerna. Vilket är helt olikt Emelie.

Då vi kommer in på ämnet fritid, familjetid, berättar Emelie att hon tycker att hon har tid för familjen också medan hon skriver. Hon jobbar hemma, strukturerat 8-17, så hon är hemma när barnen kommer från skolan. Men då man kommer in i redigeringsfasen kan det bli 20 timmar jobb om dagen. Den fasen är ändå bara en viss period, den håller inte på i all oändlighet. Det är samma sak med boksläpp, det är ungefär en månad intensivt jobb och mycket resor. Emelie försöker alltid resa tillsammans med sin man Henrik och de har ett bra nätverk som kan ta hand om barnen. De vet att det bara är en period, sedan är Emelie hemma igen, hemma på heltid. Tills allt börjar om igen med nästa bok. (Vilket jag gärna ser att sker så snabbt som möjligt)

Författarskapet är inte bara skrivande i dagens läge. Det är mycket offentlighet. Samtidigt måste man som författare var noga med att prioritera skrivtiden, att inte all tid går åt till att göra en massa annat. Emelie har stor hjälp av att Henrik sköter allting runt författarskapet med till exempel bokningar så då får Emelie mer tid till att skriva.

Emelie upplever det inte som jobbigt att vara en offentlig person. Hon tycker om att träffa sina läsare och vill ha en låg tröskel till läsarna. Hon är ju ändå bara en vanlig människa, en vanlig läsare i grund och botten. Jag uppskattar det att Emelie vill vara tillgänglig för läsarna, så att till och med jag vågar ha en pratstund med henne. Emelie vill träffa läsarna, vill stå hela dagen på mässgolvet och träffa läsare, inte bara stå en timme och signera vid ett bord.

Emelie hade ett ganska späckat schema under Crimetime Gotland men hon såg fram emot att lyssna och samtala med andra författare. Hon tipsade mig om programpunkten Brottsplatsundersöknig, det skulle hon och Henrik gå på. Henrik tipsade mig om att Emelie kommer att besöka Finland i slutet av september då Vita spår släpps på finska. Det lönar sig att gå och träffa henne då man har möjligheten, en varm, öppen och hjärtlig person som är genuint glad över att man vill läsa hennes böcker.


Jag är glad och tacksam över stunden jag fick samtala med Emelie och Henrik. Vi ses igen en annan gång! Den 21.8 släpps Pappas pojke. Titta in här på bloggen då så får du veta vad jag tyckte om den. Och har du mot förmodan inte läst Emelies böcker ännu så har du en jättebra serie att hugga tänderna i. Ni vet så där som att man nästan önskar att man hade serien oläst och bara få sträckläsa. Den känslan.

tisdag 8 augusti 2017

Crimetime Gotland dag 3 och summering

I skrivande stund sitter jag hemma i soffan och försöker återhämta mig från en alldeles underbar festival. Jag hann inte skriva om lördagen i lördags för vi hyrde bil på eftermiddagen och körde iväg till raukarna på Fårö.
Festival-lördagen inledde jag med att lyssna på ett samtal om ondskans psykologi. Under Helena Dahgrens igen suveräna vägledning samtalade Torkil Damhaug och Mariette Lindstein om ondska och onda handlingar. Jag har läst Torkils bok Se mig, medusa och i den framgår verkligen den ondska som människan kan åstadkomma. Mariettes böcker har jag inte läst, fick den nyaste hemskickad för någon vecka sedan. Har för mig att man borde läsa dem i rätt ordning, så jag måste läsa ikapp lite först.
En annorlunda, men mycket intressant programpunkt var Brottsplatsundersökning. Två brottsplatsundersökare berättade och demonstrerade hur det går till på en brottsplats. Jag hade ganska realistisk bild märkte jag, men i riktiga livet tar allt naturligtvis mycket längre tid än på tv eller i böcker. Det jag inte visste var att fingeravtryck i sista hand tolkas av människor. Datorn sållar ut ett antal träffar men en människa gör sista bedömningen.
Den sista programpunkten jag gick på var Nya krim- och dramatrender. Det var i samarbete med C More och Tv4 och i panelen satt författarna Mats Strandberg och Martin Österdal (också tidigare chef på SVT), Tv4 programchef Josefin Tengblad och agenten Tor Jonasson. Vi fick se en trailer som utlovar många spännande stunder i tv-soffan med Tv4 påslagen. En intressant diskussion om vad som är på gång och vad som lockar tittare. Josefin Sundström var moderator.
Summa summarum så är jag helt överväldigad av Crimetime Gotland. Upplägget med korta (30-45 minuter) samtal är helt suveränt. Miljön mitt i gamla Visby är som gjord för denna festival. Det är korta avstånd mellan evenemangsplatserna och om man har någon minut över hinner man ta en fika eller fotografera muren, ruiner eller vackra dörrar innan följande samtal börjar. Varje samtal jag var på var otroligt intressanta och bra. Man rycktes med och blev varm i själen och kunde fortsätta lyssna hur länge som helst.

Jag har på Instagram utropat Helena Dahlgren till Moderator med stort M. Hennes förmåga att få även de mest stela och nervösa författare att slappna av och öppna sig är helt suverän. Hon ledde varje samtal med en otrolig sakkunnighet och hon var helt trygg i sin roll. Jag är lite stolt över att höra till #boblmaf dit också Helena hör och fick till min stora glädje ett signerat exemplar av hennes bok Orkidépojken.
Jag kommer att återvända till Crimetime Gotland, vet inte om det blir nästa år men något år ska jag dit igen. Stämningen, samtalen, vackra Visby finns kvar i mitt hjärta och varje gång jag dricker te från Kränku tänker jag tillbaka på allt jag upplevde där.

fredag 4 augusti 2017

Crimetime Gotland dag 2

Jag känner att jag är så på rätt ställe. Den här festivalen är mycket mera min grej än bokmässan, har jag sagt det förut? Morgonen började med samtal med My story med Elly Griffiths, igen suveränt samtal lett av Helena Dahlgren. Elly (eller Domenica) är en härlig, varm person, ett nöje att lyssna på henne.

Följande story var Jane Harpers, kul att höra lite mer bakgrund om hur hennes bok kom till.

Svenska deckare i världen var också en intressant diskussion med jenny Rogneby, Emelie Schepp och Anders de la Motte. Pappas pojke kom till ön precis under samtalet, så det gick att köpa boken trots att den kommer ut först om två veckor.

I seminariet Thriller stars diskuterade Lars Kepler-duon och Emma Donoghue om skrivande, karaktärer och skapande. Det bästa med alla seminarierna är nog det att man får en helt annan bild av författarna då man hör dem berätta om sina böcker. Jag förstummas av att någon kan få ihop en historia som blir en bok, med innehåll som håller ihop. Tack och lov för det!

Linda bloggar live från seminarierna, så kolla upp hennes blogg för ingående rapporter. Inläggen är taggade Böcker allmänt, så man borde hitta dem också senare. Jag lyfter på hatten åt Linda för den utmärkta rapporteringen hon gör!

Dagen avslutades med release party för Elly Griffiths nionde bok om Ruth, Dolt i mörker och Caroline Erikssons nya bok Hon som vakar. Vi var en trogen grupp ur #boblmaf representerade på festen, kul att träffa "bekanta". Jag vågade mig fram till Elly Griffiths och beklagade mig över att jag inte hade något hon kunde signera då jag har alla böckerna på Kindlen, men hon var glad då hon hörde att jag förhandsbeställt alla böcker så fort det går.

En dag återstår. Härligt!